Förväntansfull när jag nu ska träffa BrittMarie, Henric och Maggan, eldsjälarna i projektet ”En vik i Sjöriket Skåne”. Alla tre med rötter i bygden; Margareta (Maggan) Hjelmqvist som driver Konferens och Gårdshotellet Vånga 77.1, BrittMarie Eriksson, senior projektledare boende i Söndraby och Henric Djerf, lektor i miljövetenskap på Kristianstads högskola. Henric, som hört sin mormor och morfar berätta om problemen med Viken, och som efter avslutad utbildning vid Linné-universitetet
ville använda sina kunskaper på Arkelstorpsviken.
Text och bild : Annelie Worgard, SfH
Arbetet i projektet har nu pågått i mer än två år med många aktiviteter och har rönt stort intresse i pressen och på bygden. Under våren 2020 har jag gått på deras träffar som dragit över 100 personer vid varje möte. Henric är en duktig föreläsare och pedagog som inte bara förklarar miljöproblematiken enkelt utan också bygger upp en spänning i det han berättar och avslutar varje träff med en cliffhanger. Det gör att man vill veta mera, följa med, höra slutet.
Projektet är klart och de har haft sitt slutmöte den 24 juni. Jag var en av de många som kom och lyssnade. Nu har det gått en månad, jag skall intervjua och är nyfiken på deras erfarenheter, vad de lärt och vilka skoskav som funnits. Helt klart har de förutom att uppnå sina mål också lyckats engagera hela bygden. Huvudmålet var att samla kunskap och underlag för att utveckla en Åtgärdsplan för Arkelstorpsviken. Planen finns nu i en snygg och lättfattlig broschyr. Projektets fyra delmål uppnåddes också.
Vikens vatten finner sin egen väg till havet
Arkelstorpsviken var en gång den nordligaste delen av Oppmannasjön men efter sjösänkningen på över 2 meter år 1878 är den en egen sjö. Endast en smal förbindelse leder till Oppmannasjön, en cirka 1 km lång och 25 m bred kanal som i folkmun kallas för ”Rännan”.
När det gäller hur vatten flödar, så finns det inga människoritade gränser som håller. En stor del av vattnet som når Oppmannasjön kommer från Arkelstorpsviken och påverkar sedan allt vatten nedströms. Oppmannasjön har förbindelse med Ivösjön som i sin tur rinner ut i Skräbeån som till sist mynnar i Hanöbukten. Både Oppmannasjön och Ivösjön har en mångfald av arter av fågel och fisk och är därför klassade som ett Natura 2000-område. Lite märkligt är dock att det bara är södra delen av Oppmannasjön som ingår i Natura 2000-området, men så är ju Natura 2000 ett människobegrepp och oavsett den tänkta gränsen så är det samma vatten. I Skräbeån finns också höga naturvärden och här kan både öring och sik ses simma och kräftor krypa på botten.
Sedan länge kända problem
Under tidernas gång har Arkelstorpsviken blivit allt grundare och mer svårtillgänglig med ansamlande sediment och växande vass. I många år har den lidit av återkommande algblomningar. Mycket höga halter av fosfor och kväve har mätts upp. År 1970 gjordes en undersökning av vattenkvaliteten för Skräbeåns avrinningsområde, dit Arkelstorpsviken hör, och redan då pekades Viken ut som ett problem. Halterna har inte minskat på 50 år, utan tvärtom ökat trots att både Arkelstorp och Immelns reningsverk fick kemisk fosforrening 1972 respektive 2006. Hur det sju meter djupa sedimentlagret uppstått, hur gammalt det är och vad det består av har länge varit både en gåta och ett diskussionsämne i bygden. Flera teorier, nästan som myter, har funnits och en stor oro har varit att sedimentlagret skulle innehålla miljögifter.
En prioriterad vik i ”Sjöriket Skåne” sedan 2018
År 2014 bjöd Oppmanna-Vånga bygderåd in till att starta arbetet med en byutvecklingsplan. Boende kom, föreningar kom, företag kom. Tre möten blev det. Företagarna ville stärka varumärket för bygden och nu kom ”Sjöriket Skåne” till, idag ett etablerat namn med en egen hemsida: www.sjoriketskane.se/om-sjoriket/
Förutom önskemål om fler bussar och mer byggande så nämndes problemen med Arkelstorpsviken av de allra flesta. ”Viken”, som den kallas, var en fråga som skavde. Boende såväl som föreningar och företag sa samma sak, man ville att Viken skulle prioriteras.
En projektgrupp formades, bestående av Maggan och BrittMarie, som båda satt i bygderådet, samt Henric. Tillsammans med Skräbeåns Vattenråd gjordes först en LONA-ansökan **) till länsstyrelsen som tyvärr fick avslag. Nytt försök gjordes och denna gång lyckades det. Med stöd från Leader Sydöstra Skåne samt Havs- och Fiskerifonden kunde man 2018 starta sitt tvåårsprojekt.
Ett huvudmål och fyra delmål beslutades:
Huvudmål: Att utveckla en Åtgärdsplan för Arkelstorpsviken.
Delmål 1) Att via mätningar ta reda på var näringsämnena kommer från.
Delmål 2) Att via borrprover ta reda på innehållet i sedimenten.
Delmål 3) Att åldersbestämma sedimenten.
Delmål 4) Att skapa mötesplatser och tematiska aktiviteter kopplat till provtagningen och ekosystemtjänster ***).
(**) LONA: www.lansstyrelsen.se/skane/natur-och-landsbygd/stod-till-naturvard/lokala-naturvardssatsningen-lona
***) Vad är ekosystemtjänster undrar du kanske? Ja först och främst är det ett människoord men kortfattat är det sådant naturen gör och ger som människor har nytta av. Insekter som pollinerar så det blir frukter, växter som renar eller ger bättre lokalklimat, träden som råvara, växter som bullerdämpning…listan kan göras lång)
Bild från hemsidan: http://www.sjoriketskane.se/arkelstorpsviken/
Viktiga pusselbitar för att skapa delaktighet
– Projektet måste vara på minst två år, säger Maggan, annars hinner inte folk med.
– Du måste se till att få med skeptikerna, fyller BrittMarie i.
Att orden i sig är viktiga är de helt överens om. Att i både ord och handling vara en möjlighetsgörare och möjlighetstänkare. Att vara öppensinnad i alla möten. Om någon har en synpunkt, se till den tas tillvara. Lova inget du inte kan hålla, men lyssna och bekräfta.
Att vara transparent och informera om vad som händer är en annan viktig pusselbit liksom att ge alla en chans att följa med och känna sig delaktiga. Använd alla tillgängliga kanaler för att nå ut – internet, press och oadresserad reklam i folks brevlådor. Budgeten för trycksaker var stor i projektet. Det tryckta materialet har varit en viktig del i att nå ut och få till en snackis på byn. Broschyrerna har legat på folks köksbord.
Inget kan ändå slå effekten av att människor möts i en gemensam sak. Så redan från start var tematräffar och workshops inlagda och nu kan de se tillbaka på många träffar. Starten var de första idestormarmötena där alla fick ge uttryck för sina drömmar och visioner och för att få en struktur tog man hjälp av en konsult och strateg. Andra träffar har handlat om vilka ekosystemtjänster som finns eller som kan skapas. Det har också ordnats rundvandringar, matlagning över öppen eld, studiebesök och BioBlitz**) för att se vilka medvarelser som finns i området, och förstås träffar med uppföljning av och information från alla provtagningarna.
Genom ett strukturerat användande av alla dessa pusselbitar har projektgruppen framgångsrikt bundit ihop människor och aktörer i bygden och fått alla att vilja bli en del av lösningen.
**) BioBlitz är en form av biologisk inventering av ett specifikt område. Äger vanligtvis rum under 24 timmar och involverar experter och amatörer.
Projektgruppens erfarenheter och ett särskilt tack till bygdens invånare
När vi pratar märks det tydligt hur de tre kompletterar och har lärt av varandra. Henric och hans kunskap om miljö- och vattenfrågorna har varit ankare och nav. Han har hållit kurser och stått för kunskapshöjningen. BrittMarie och Maggan har fått stor användning för sina gedigna kunskaper om att driva projekt och om hur man når ut och engagerar. Utöver dessa tre personer har det funnits en styrgrupp med markägare och ämnesexperter samt representanter från kommun och länsstyrelse. En forskare från Kristianstads Högskola har arbetat med att sända ut frågor till bygden och sammanställa svaren.
Jag inser efter en stund att det är svårt att få fram något som de tre tycker har skavt. Det känns som de har varit trogna sina egna ledord i och vänt frågor och problem till möjligheter
Något de vill lyfta speciellt är det att de blivit förvånade och stolta över den uthållighet och villighet att hjälpa till med provtagningarna som de upplevt hos bygdens invånare. Provtagningarna var ju kärnan i projektet. Mätningarna skulle ge kunskap om vad sedimenten bestod av, hur gamla de var och vad som skapade dem. Utan all daglig hjälp hade det blivit betydligt tunnare datamängder och med det mindre kunskap att dra slutsatser från.
Det metodiska och transparenta sättet att söka kunskap och informera har gjort att många teorier kunnat avfärdas med hjälp av vad proverna visat. Även Henrics egna favoritteorier har fått stryka på foten.
Utan allas hjälp hade inte projektet blivit så bra. Bild från slutträffen 24 juni.
Projektet skaffade sig gedigen kunskap som leder vidare
Den 24 juni var vi många som med stor spänning kom till Folkets Park i Arkelstorp. Tre sittningar klarade av de 120 intresserade som anmält sig. Vi satt med tillräckliga avstånd så här i coronatider och handsprit fanns tillgängligt. Nu skulle svaren för delmål 1–3 om vad som låg bakom miljöproblemen presenteras.
Henric hade vid tidigare mötena avslöjat delar, det var redan klart att de mesta av sedimenten var långt äldre än människans industrialisering, vissa borrprover hade visat på över 2400 år. Glädjande nog innehöll sedimenten inte några miljögifter. Utan gifter är det möjligt att i en framtid och i ett annat projekt börja använda de näringsrika sedimenten som gödning i jordbruket. Problemet som måste lösas är den näring som redan finns i sjön och som fortfarande kontinuerligt tillförs. Det är vad som skapar det grumliga vattnet och de återkommande algblomningarna.
Det var alltså inte stärkelsefabriken eller reningsverket inte heller alla lövträd eller miljögifter som skapat problemen. De många mätningarna visade att de potentiella källorna förmodligen är mängden enskilda avlopp och jordbruket.
Utifrån den kunskapen från projektet är det nu fullt möjligt att genomföra konkreta åtgärder. Två viktiga första steg bör vara att dels suga upp sediment från botten genom så kallad lågflödesmuddring, dels att binda fosfor genom att skapa våtmarker. Och genom att utöka kapaciteten hos det kommunala reningsverket kan föroreningarna från enskilda avlopp tas omhand.
I Kristianstadsbladets artikel den 24 juni om projektets lärdomar och resultat säger Henric som avslutning:
– Löser man problematiken i Arkelstorpsviken så bidrar man till en bättre situation för Oppmannasjön, Ivösjön och hela Hanöbukten. Här har vi källan till problemet.
Nästa projekt är redan på gång. En vandringsled runt viken. Britt Marie är projektledare.
Länkar:
www.kristianstadsbladet.se/om/arkelstorpsviken/
Här finns alla artiklar KB haft om projektet
www.sjoriketskane.se/arkelstorpsviken
Här finns länkar till sex nya sidor fyllda med intressant information. Läs dem! Det ger en känsla av att nästan få vara med i det som redan hänt. Här finns allt från tematräffarna till provtagningarna och slutrapporterna över till det nya projektet som är en vandringsled runt viken.
